Hello Marrakech how are you, I think I´m fine, thanks!

En lite grynig inzoomad bild över taknocken på husen som jag ser från min balkong.

Vilken natt, vilken resa. Det där med att det nästan aldrig blir som man tänkt sig det stämmer verkligen. Jag har lärt mig efter alla resor ner till Turkiet att man inte skall lita på att allt kommer att klaffa med transport osv, så jag var helt förberedd på att vår chaufför kanske inte skulle dyka som skulle köra oss från flygplatsen i Marrkech till vår Riad ( ett slags hotel, ett eget hus som vi hyr) i Medinan, den gamla stadsdelen.

Mycket riktigt, det rådde stor tveksamhet på flygplatsen, en taxidriver med en skylt med en märklig stavning av våra namn fanns, vi trodde att ja men han är det nog som skall köra oss, väskorna packades in i bilen, som sedan fick packas ut igen då det visade sig att det inte var oss han skulle köra oss. Förvirringen var stor.. Marockanerna pratar marockanska och Franska och vi kunde ju inte ett ord på de språken och Engelskan hjälpt oss inte heller direkt. Inte helt lätt att kunna kommunicera.

Andreas som arbetar på marockodesign som vi åker ner med hit till Marocko fick tag på Vd`n Fredrik som hade gått av i Casablanca , den flygplats vi mellanlandade på här i Marocko, för att besöka släkt.

Fredriks svärfar som är Marockansk, men som bott i Sverige i många år, fick hjälpa oss att kommunicera med taxichauffören. Tillslut verkade det som om chauffören visste vart vi skulle Lyckan var dock kort. Vi hamnade inne i en del av medinan,som hade smala trånga gator, med skräp i varje hörn och ruffiga byggnader de tjocka elkablar hängde löst på varje husfasad. Där det stod ynglingar i varje hörn som rökte och såg halvskumma ut. Området kändes så där, kanske inte där man känner att man vill bo, situationen var helt klar oklar. Vi i en gammal skruttig Mercedes i från 70-talet som saknade bälten fram och dörrar som fick stängas med våld.

Taxi chauffören stannade till ett ögonblick och genast stod det tre stycken killar i 20 års åldern utanför bilen som snart hängde med huvudena inne i bilen och undrade om de kunde hjälpa oss. Förvirringen var stor. Vi hade Fredriks svärfar på högtalaren i mobilen, för det kändes inte så lustigt att sträcka ut en sprillans ny i phone 6 till killarna utanför.

Ingen kunde förstå vart vår Riad låg. Situationen började kännas mer och mer förvirrad och vi hade svårt att tolka om killarna bara skulle vara vänliga eller om de planerade att råna oss, och för att minska stressen valde vi att säga tack för hjälpen och åkte vidare till ett annat hotel då vi bestämde oss för att hitta vår Riad i dagsljuset i stället.

Tack o lov så var hotellet ledigt som vi fått hjälp att kolla upp. 02:15 satt vi åt omelett och drack vatten, fantastiskt gott. Då hade jag blodsockerfall med frossa. Efter varm go mat i magen var det skönt att krypa ner i sängen, som trots att den är en ganska så obekväm sängvariant, där man ligger på en resårmadrass, och endast har lakan och en fläckig brun filt som täcke så har jag sovit riktigt gott. Det andra i sällskapet sover, men jag känner mig alldeles för nyfiken på denna mytumspunan Tusen och en natt stand för att kunna sova, och solen och värmen drar i mig. Jag sitter i skrivande stund på vår terrass och lyssnar till fågelkvittrer och stadens som håller på att vakna,ännu är det inte så varmt här i skuggan, men jag har hört att jag inte kommer att behöva frysa i dag och det låter skönt.

Dagens plan är:

1: Frukost när de andra vaknar, säkert vid 9.30 hoppas jag för jag är hungrig.

2: Hoppas på att få lägga mig en stund vid den lilla lilla poolen och låta mig värmas av solen.

3: Lunch och sedan hoppas jag att de andrai teamet kommer och hämtar upp oss och vi hittar vår Riad.

4. Efter det är det dags att ge oss in i Medians myllrande gränder och små sidogator för att titta på sittpuffar

I kväll blir det mat på någon trevlig restaurang, med ventilering av dagens intryck. En dag som säkert kommer ha varit händelserik, men förhoppningsvis inte lika dramatisk som i natt.

Ha det så gott/Anna
”addlinks”